Taiwan dag 1

Eftersom det här är den första blogposten så tänkte jag väl mest säga att den här bloggen är till för att mina nära ska kunna hålla reda på vad jag gör, och för att jag själv ska kunna läsa den i framtiden.

Veckorna innan Taiwan var mest fyllda med jobb för mig, först behövde jag bli färdig med mitt och jespers projekt, men när det var dags för redovisning så var vi inte speciellt färdiga trots ihärdigt jobb. Därefter jobbade jag med projektspecifikationer och sånt för det projekt jag gör åt Institutionen för datavetenskap på LiU. När det var färdigt började jag genast packa ihop mina ägodelar för att fixa in dem i Andy & Frasses förråd. Anledningen till att jag sagt upp mitt studentrum är för att jag ska kunna ha friheten att stanna kvar i Taiwan i upp till ett år om jag kan.

Trots att jag började packa i relativt god tid så blev vi ändå tvugna att jobba idogt från 10 på tisdagssmorgonen till 5:40 på onsdagsmorgonen, då Taxin körde oss till resecentrum, varifrån vi bussade till Stockholm, sedan buss till Arlanda, och flyg till Amsterdam. Därifrån hade vi olika flyg; mitt gick till Taipei via Bankok, medan Kirstens gick via Hong Kong.

Väl i Taoyuan Airport så kändes det inte alls så svårt att ta sig runt som jag hade väntat. Även om det är få som kan bra engelska så kan man alltid krångla sig runt med handrörelser, eller hitta någon som kan mer engelska. Jag hittade snabbt min buss till Taipei Main Station. När jag satte foten utanför flygplatsen slog den varma och mycket fuktiga luften mot mig, och mina glasögon immade upp. Oj oj, tänkte jag. Efter 40 minuters bussande kom jag till Taipei Main Station, där fungerade tunnelbanan ungefär som i Stockholm - no problems.

Väl ute ur tunnelbanan var det en bit att gå till mitt Hostel, och jag började ångra att jag hade långbyxor på mig. I Taipei är storstaden mycket större än Stockholm, men framför allt mycket mycket trängre. Byggnaderna är byggda så att de är mindre på bottenvåningen än övriga våningar - detta ger skön och nödvändig skugga för gående, och mer utrymme i byggnader. Det ger också en känsla av trängsel, och gör det svårare att se vad som står på alla hundratals skyltar som trängs för uppmärksamhet (men de är på Kinesiska så jag förstår dem ändå inte). Under överhangen trängs många små butiker, de flesta är trånga korridorer som räcker en bit in i byggnaden. Mängder av små affärer finns absolut överallt, och små restauranger, caféer, is-té-försäljare, etc, etc. Utöver detta så trängs man med massor av matstånd, och så allt folk.

Då och då försvinner överhangen och man får gå på 0.5m smala trottoarer istället. De brukar också försvinna då och då, så då får man gå på gatan. Jag trodde inte jag skulle tycka om "storstan" när jag gick igenom det den första kvällen, men nu gillar jag det starkt.

Med lite hjälp från lokalbefolkningen lyckades jag hitta mitt vandrarhem utan att gå fel, och hittade en telefonaffär där jag köpte ett SIM-kort på vägen. Väl "hemma" (jag äger ju ingen egen boplats längre) tog jag världens skönaste dusch.