The leaf refuses no wind

Dagen efter att jag anlände i Taiwan gick jag ut och utforskade området runt vandrarhemmet. Jag beskrev storstadskänslan i förra posten, så går inte igenom den närmare. Åt gott på en restaurang, riktigt billigt. 44kr för motsvarande 3-rätters i Sverige. Det här var tydligen ganska dyrt, enligt Kirsten.

Namo Amitofó. Betyder "var lojal mot oändlig/obegränsad uppvaknande/buddha". Buddha betyder egentligen bara "den som vaknat". De orden har jag sagt många gånger nu. På lördagen var jag i stan, fixade så att jag har internet på telefonen (så jag kan gå hur och var jag vill i storstan utan eftertanke, sedan kolla kartor och få väginstruktioner hem via Google Maps). Därefter köpte jag en större dumpling och gick till Shandao Temple. Där höll ett hundratal buddhister på med en fin ceremoni. I många rader låg meditationskuddar utlagda på golvet, vid varje stod en person i svart mantel och mässade sutror. Jag ställde ner mitt paraply (vanligt att ha mot solen här, "the sun is poison", som de säger) vid några andra och ställde mig vid en meditationskudde med handflatorna ihop, som de andra.

De var snart klara med mässandet, folk gick och satte sig och åt, diskuterade, etc. Jag gjorde det jag tänkt, satte mig och mediterade. Jag hade tänkt att göra det i 30 minuter eller så för sedan gå vidare i centrum och kolla butiker och mat - men icke! Några gamla tanter kom fram till mig, log varmt och gav tummen upp. Någon frågade någonting i stil med "you buddhist?" (fast mindre förståeligt). Jag lyckades gestikulera att ja, så är det. De såg mycket glada ut.

Efter kanske 15 minuter hörde jag en klocka och en trumma, och folk samlades vid meditationskuddarna igen. Jag ställde mig upp och imiterade deras rörelser (bugningar, vändningar, handrörelser, etc). En snäll gammal tant kom fram och visade mig deras sångbok med (i sanskrit/mandarin). Jag sade "jag förstår inte" (wo tim po tong) och log. Hon log tillbaka och stod vid mig i de 30-50 minuter det höll på och pekade på varje tecken när stavelsen sjöngs. Jag sjöng med i de långsammare partierna där jag han immitera stavelserna innan de sjungits färdigt. Ibland var det repetitioner, så jag lärde mig ett (1) tecken! En tant till kom till oss och sjöng med, så det blev lättare för mig att höra stavelserna.

Efteråt samlades en fyra gamla tanter runt mig. Första pratade de ett tag, sedan fick någon av dem en idé, blev lite exalterad och sade något till de andra. De ville att jag skulle komma med dem till ett buddhistcenter, där de nästa dag skulle börja en 7-dagars meditationsretreat. Det var dock väldigt svårt för dem att tala om det för mig, eftersom bara en av dem kunde ytterst lite engelska. Det de kunde säga var i princip "you come amitofó, amito buddha", "you come every day". De sade "you come every day" flera gånger, vilket lät lite konstigt. Efter lite ytterligare diskussion kom jag fram till att de ville visa mig ett annat tempel (skillnaden mellan tempel och center ligger bara i vilken sorts byggnad meditationssalen ligger i, tror jag).

Kirsten hade ju varnat mig för att följa med folk, men tanterna verkade så hjärtliga och harmlösa att det kändes larvigt. Dessutom tyckte jag också att jag hade en väldig tur att få se lite ytterligare, mindre turistiga, saker. Det var ju ett roligt sammanträffande att jag träffat dem, och dumt att slösa bort sådan tur bara för lite paranoia. Jag hängde med dem några tunnelbanestationer bort, och sedan till deras buddhistcenter. Väl där fanns en 40-årig advokat, Chris, som kunde engelska. Han talade om deras regler för mig (varje center har olika). I deras gående meditation repeterar de, om och om igen, Namo Amitofó. Är man där själv, utanför en ceremoni, ska man göra gående meditation. Då går man runt på mattorna i salen, längs med väggar med ett par hundratal exemplar av samma tyg-affisch (se nedan). Ur högtalare i taket hörs hela tiden en repeterande melodi av röster som säger Amitofo, fyra gånger, sedan om igen. I den gående meditationen landar man sitt högra steg när Amitofo sägs. Man går långsamt, och sjunger med. Det är väldigt fridfullt. I meditationssalen har de också altare och andra vackra och dekorerade saker, men det hela är mycket mer avskalat än en kyrka.

Efter rundvisningen var jag med dem i en ceremoni där de förberedde centret för den kommande 7-dagars meditationen, sedan åt vi vegansk mat (utan lök, eftersom de tydligen skapar begär). Under meditationsretreaten är man där från 8:30 till 17:30. Först sjungs några introduktionssaker, sedan utförs en recitering av en sutra. Alla sjunger tillsammans, i kör. Sedan en gångmeditation, sedan sittandes meditation där bara "amitofó" repeteras om och om, i 30 minuter, snabbare och snabbare. Sedan 10 minuters tyst meditation, sedan ytterligare 30 minuters amitofó, och ännu en gående meditation. Sedan det hela igen, fast istället för sutra med två meditationsrundor. Efter det lunch, klockan 12. Sedan fler meditationsrundor.

Jag har varit med alla dagar förutom idag, fast jag går hem efter lunch för att jobba.

Har träffat Kirsten 2 gånger hittills. Igår åt jag på restaurang med henne och hennes far, idag åt vi ute själva. På lördag flyttar jag till Kirstens föräldrars gamla lägenhet (sparar runt 7 euro om dagen), Chris verkar lite ledsen för det, jag är den första utlänningen som kommit till deras meditationscenter någonsin (och det har funnits i ungefär 20 år). Det finns meditationscenter i staden jag ska till också, så för mig gör det inte så mycket. Det bästa är att jag kommer att kunna träffa Kirsten nästan varje dag, och kommer få mycket bättre arbetsro. Det är väldigt svårt att få jobb gjort här på vandrarhemmet. För mycket trevligt folk att prata med.

En mycket trevlig person som bodde här samma dag jag hittade buddhistcentret var Kyle, en kille från Singapore som var jäkligt bra på engelska, kinesiska, japanska, och fler. Han var också buddhist, tänk det! Vi diskuterade mycket tillsammans med de brittiska tjejerna som bor här två månader för att plugga mandarin och Jenny, en amerikansk/kines som också varit otroligt schysst att prata med. Kyle är grafisk designer och har hjälpt till att organisera en buddhistisk filmfestival i Singapore, och skulle på morgondagen iväg till Bankok för att vara tempelpojke i en månad. I september ska han till en 3-dagars utbildningsgrej i Indien med Dalai Lama som lärare, som han bjöd med mig på. Eftersom jag ändå måste ut ur Taiwan i slutet av augusti så tänkte jag att det blir perfekt att åka till Delhi, för att sedan antingen åka tillbaka till Taiwan eller till Sverige, beroende på jobb och immigrationsmyndigheterna här i Taiwan. Jag sade att jag definitivt vill hänga med, men just nu ser det ut som om ekonomin inte kommer att gå ihop.

Det blev mycket skrivet eftersom jag haft mycket att gå igenom. I framtiden kommer varje post troligtvis att bli mycket kortare. Ses.